Tätä ei ilmeisesti täällä vielä ollut:
https://www.academia.edu/142914845/
"Artikkeli valottaa Tommy ja Karoliina Karfin tapausta, seitsemänlapsisen pohjanmaalaisperheen, joka pitkään jatkuneen konfliktin jälkeen sosiaaliviranomaisten kanssa päätti vapauttaa lapsensa ja mennä maan alle. Kirjoittaja esittää, että viranomaisten toimintaa ovat leimanneet asiattomat ja lainvastaiset toimenpiteet, muun muassa virheelliset ilmoitukset, mielivaltaiset puuttumiset ja perusteettomat epäilyt laiminlyönneistä. Huolimatta hallinto-oikeuden ja oikeusasiamiehen huomautuksista oikeusturvan puutteista, lastensuojelu jatkoi prosessia useiden vuosien ajan, mikä johti traumaattisiin eroihin, vanhempien yhteydenpitorajoituksiin lasten kanssa ja asunto-olosuhteiden heikkenemiseen. Artikkeli korostaa, kuinka pieni konflikti kehittyi laajaksi ja kalliiksi oikeusprosessiksi, joka kirjoittajan mukaan osoittaa lastensuojelun rakenteellisia ongelmia ja puutteellista kunnioitusta perheen koskemattomuutta ja lakisääteisiä oikeuksia kohtaan. Artikkeli tarjottiin Vasabladetille/Pohjanmaan Sanomille, jotka kieltäytyivät julkaisemasta, vaikka olivat levittäneet vääriä syytöksiä perhettä vastaan. Tämä paljastaa toisen puolen nykypäivän oikeudettomuudesta: joukkotiedotusvälineet eivät harjoita kriittistä viranomaisten valvontaa, mutta antavat perheen tulla parjatuksi koko kansan edessä vastaamatta siihen."
Alkuperäinen Ruotsiksi:
Myndighetstrakasserier bakom försvinnande
Man har i massmedia kunnat läsa och höra om en sjubarnsfamilj där föräldrarna efter en tvist med
socialväsendet berövats sina barn och valt att frita dessa och gå under jorden. Ett anmärkningsvärt
drag i rapporteringen är att man fokuserar på att familjen håller sig undan myndigheterna, medan man
i stort sett missat bakgrunden till denna desperata handling och avstår från en kritisk granskning av
myndigheternas agerande. Detta trots att allvarliga brister i rättssäkerheten när det gäller
barnskyddsmyndigheter diskuterats av jurister och utredare. Se Leeni Ikonen: Salassa pidettävä –
suojeleeko laki lasta vai lastensuojelijaa?
Familjen Tommy och Karoliina Karf med idag åtta barn i åldern 1-17 år har har sedan 2016 utsatts för
osaklig behandling från barnskyddet sida i Pedersöre/Jakobstad. Det är ett fall som bottnar i en
konflikt med Tommys föräldrar, vilken sedan tolkats på olika sätt. Föräldrarna har inte gjort
anmälningar, men bekanta till dem som har hört om sonens familj, och senare andra, har gjort
anmälningar där det gjorts gällande att barnen skulle vara isolerade, att de är oroliga för
familjefaderns – inte barnens! – välmående och klagar på att barnen får hemundervisning. En av
anmälarna uppger för mig att han genom sin anmälan ville tvinga Tommy att försonas med sina
föräldrar. En betydande skriftlig dokumentation har påvisat att anmälningarna är grundlösa, och
förvaltningsdomstolen har senare bekräftat att de inte är grund för omhändertagande.
Eftersom saken var klarlagd och vidare utredning var omotiverad samtyckte föräldrarna inte till intrång
i familjen. Här inverkar också tidigare negativa erfarenheter av barnskyddet och därav följande rädsla
för att utsättas för förvrängningar och ändlösa diskussioner. Barnskyddet fortsatte ändå att insistera
på att få intervenera i familjen. Trots att JO och förvaltningsdomstolen har påtalat att ärendet med
råge överskridit den lagstadgade tiden på högst tre månader, har ärendet fortgått i åratal, och det
ledde 15.1.24 till en lagstridig brådskande placering och planer på omhändertagande.
Det som började som en relativt liten sak har med tiden växt ut till en oerhörd härva, där socialens
maktmissbruk blivit en ond cirkel. På grund av olagliga trakasserier riskerade man åtal, och föräldrarna
uppgav att de hade ersättningsanspråk. Därför blev det svårt eller omöjligt att lägga ner ärendet och
medge misstag. I stället måste man producera misstankar och indicier för att själva gå fria. Allt fler
aktörer drogs in i processen, och de styrdes av en förhandsuppfattning som skapats av socialen.
Som grund för omhändertagandet valde man nu i efterhand att åberopa bristande
boendeförhållanden. Dessa brister ska enligt lagen åtgärdas genom att kommunen förser familjen med
en bättre bostad. I stället blev familjen olagligt uppsagd av kommunen och fick sämre
boendeförhållanden. I motiveringarna till lagen (RP 252/2006) sägs uttryckligen att brister i
boendeförhållanden inte får leda till att föräldrar och barn skiljs åt. Familjen fick löfte om att hyra en
bostad som är i nyskick, men socialen ansåg sig ha rätt att underkänna den för att den inte var
tillräckligt centralt belägen.
Barnen har klart traumatiserats av socialens bortförande, som enhetschefen på barnhemmet intygat,
och de vantrivdes på boendet. De fick sedan 28.3 inte träffa sina föräldrar mer än ett par gånger per
vecka, och endast under övervakning. Föräldrarna hördes inte inför detta beslut. Också rätten att
träffa stödpersoner begränsades. De kunde under sin fångenskap inte träffa sina kamrater mer än i
något undantagsfall. De berövades sina rutiner och saknade meningsfull sysselsättning och
hemundervisningen försvårades allvarligt. Socialen hade för avsikt att splittra barnen genom att
placera de yngre barnen på något annat ställe. Små barn fjärmas snabbt från föräldrar och syskon
under sådana omständigheter.
Begränsningsåtgärderna motiverades med att det stör ett åttonde barn (14 år) som vistades på
enheten och att det störde barnens rutiner. Uppenbarligen var det en förevändning. Hur en 14-åring
skulle kunna störas av att andra barn får ta emot besök är svårt att förstå. Några rutiner fanns inte och
barnen längtade ständigt efter sina föräldrar.
Polisen företog kort efter den brådskande placeringen en husundersökning i familjen Karfs hem och
som motivering uppgavs misstanke om grovt frihetsberövande och grov misshandel. Det är uppenbart
uppdiktat som förevändning för att få rota i familjens tillhörigheter i hopp om att hitta något
komprometterande. Brottsmisstanken saknar gärningsbeskrivning och det är därmed omöjligt att finna
någon ledtråd som skulle visa att det rör sig om något annat än godtycke. Det är också omöjligt för
föräldrarna att försvara sig för anklagelserna. Dessa anklagelser är ytterst allvarliga då de kan användas
för att skada familjen – vilket är precis vad som blivit följden. Socialen åberopade dem nämligen som
stöd för sina planer att omhänderta barnen.
Vid tillfället för polistillslaget hade vattenrören frusit och praktiska bestyr försvårades av att familjens
bil var obrukbar. Det är inte underligt att det såg ut som om barnen tvingades leva under miserabla
förhållanden. Men det var myndigheterna som framtvingat denna situation. De som känner
föräldrarna vet att de är skötsamma och ansvarsfulla.
För att ge saken legitimitet tillsatte socialen en expertgrupp som avgav ett utlåtande om familjen Karf,
där man gjorde extrema uttalanden om familjedynamiken och rekommenderade omhändertagande på
obestämd tid. Ingen enda i expertgruppen hade dock någonsin träffat någon i familjen. De utgick från
fördomar och ignorerar den dokumentation som finns att tillgå. Expertgruppens utlåtande är något av
det mest inkompetenta jag har sett och saknar kännedom om giltiga kriterier för rättspsykiatriska
undersökningar (se Ahlgrén-Rimpiläinen m.fl.: Oikeuspsykiatria, s. 198-206).
Expertgruppen förde vidare socialens uppfattning att barnen måste omhändertas för att föräldrarna
inte går dem till mötes genom att ställa upp på intrång i familjelivet. Men omhändertagande får enligt
lagen endast ske vid konstaterad fara, för vilket inga indicier kunnat uppbringas. Att insistera på att
lagen följs är inte bristande samarbetsvilja, än mindre att utsätta barnen för fara.
Föräldrarnas rädsla för socialen och deras hantlangare stegrades under processens gång.
Trakasserierna medförde den isolering som under lång tid bevisligen inte förelåg. Det var i detta läge,
när deras värsta farhågor besannades, som de valde att frita barnen och gå under jorden. Detta var ett
allvarligt missgrepp, men det skulle aldrig ha skett utan grova provokationer. Det är en familj som har
sina problem, men de har inte förtjänat denna behandling.
Myndigheterna har under lång tid trakasserat familjen, utsatt barnen för trauma, hindrat deras
undervisning och hållit dem isolerade. Allt detta har kostat hisnande summor – över 400 000 euro –
vilket allt går ut över verkliga behövande som blir utan det stöd som socialen finns till för att erbjuda.
Trots att man nu försöker förneka det finns det dokumenterat att hemundervisning var en nagel i ögat.
Journalanteckningar visar också att religiösa fördomar fanns med i bilden. De vet att de har handlat
lagstridigt och riskerar påföljder och har därför ett desperat behov av att producera indicier som ger
intryck av att de haft fog för sina görande och låtanden. Därför höll de, i strid med lagen, ärendet
öppet i det oändliga, gjorde allt för att förvränga all information och berövade föräldrarna sina barn.
Hela historien är ett djupt tragiskt exempel på hur myndigheter kan driva en familj till desperation i
tron att de gör något gott, hur missgrepp leder till nya missgrepp och rättssäkerheten går förlorad
samt hur hjälplös man är när saker avgjorts på förhand och dokumentation nonchaleras. Hur ska man
upprätthålla förtroendet när man handlar så?
Joakim Förars, 17.6.25
Tekoälysuomennos:
Viranomaishäirintä katoamisen taustalla
Joukkotiedotusvälineissä on voitu lukea ja kuulla seitsemänlapsisesta perheestä, jossa vanhemmat sosiaalitoimen kanssa syntyneen riidan jälkeen menettivät lapsensa ja päättivät vapauttaa heidät ja mennä maan alle. Huomionarvoinen piirre uutisoinnissa on se, että keskitytään siihen, että perhe pysyttelee viranomaisten ulottumattomissa, kun taas tämän epätoivoisen teon taustaa on suurelta osin sivuutettu ja pidättäydytään viranomaisten toiminnan kriittisestä tarkastelusta. Tämä siitä huolimatta, että lastensuojeluviranomaisten oikeusturvan vakavia puutteita ovat käsitelleet juristit ja selvitysmiehet. Katso Leeni Ikonen: Salassa pidettävä – suojeleeko laki lasta vai lastensuojelijaa?
Tommy ja Karoliina Karfin perhe, jossa on tänään kahdeksan 1–17-vuotiasta lasta, on vuodesta 2016 lähtien joutunut Pedersören/Pietarsaaren lastensuojelun asiattoman kohtelun kohteeksi. Kyseessä on tapaus, joka pohjautuu konfliktiin Tommyn vanhempien kanssa ja jota on sittemmin tulkittu eri tavoin. Vanhemmat eivät ole tehneet ilmoituksia, mutta heidän tuttavansa, jotka ovat kuulleet pojan perheestä, ja myöhemmin muut, ovat tehneet ilmoituksia, joissa on väitetty lasten olevan eristyksissä, että he ovat huolissaan perheenisän – eivät lasten! – hyvinvoinnista ja valittavat lasten kotiopetuksesta. Yksi ilmoittajista kertoo minulle, että hän halusi ilmoituksellaan pakottaa Tommyn sopimaan vanhempiensa kanssa. Merkittävä kirjallinen dokumentaatio on osoittanut ilmoitusten olevan perusteettomia, ja hallinto-oikeus on myöhemmin vahvistanut, etteivät ne ole peruste huostaanotolle.
Koska asia oli selvä ja lisäselvitys oli aiheetonta, vanhemmat eivät suostuneet perheen yksityisyyden loukkaamiseen. Tähän vaikuttavat myös aiemmat kielteiset kokemukset lastensuojelusta ja siitä johtuva pelko joutua vääristelyjen ja loputtomien keskustelujen kohteeksi. Lastensuojelu jatkoi silti vaatimuksiaan päästä puuttumaan perheen asioihin. Vaikka oikeusasiamies ja hallinto-oikeus ovat todenneet asian ylittäneen reilusti lakisääteisen kolmen kuukauden määräajan, asia on jatkunut vuosia, ja se johti 15.1.24 lainvastaiseen kiireelliseen sijoitukseen ja suunnitelmiin huostaanotosta.
Se mikä alkoi suhteellisen pienenä asiana on ajan myötä paisunut valtavaksi vyyhiksi, jossa sosiaalitoimen vallan väärinkäyttö on muodostunut noidankehäksi. Laittomien häirintöjen vuoksi uhkasi syytteen nostaminen, ja vanhemmat ilmoittivat heillä olevan korvausvaatimuksia. Siksi asian keskeyttäminen ja virheiden myöntäminen muodostui vaikeaksi tai mahdottomaksi. Sen sijaan piti tuottaa epäilyksiä ja viitteitä päästäkseen itse pälkähästä. Yhä useampia toimijoita vedettiin mukaan prosessiin, ja heitä ohjasi sosiaalitoimen luoma ennakkokäsitys.
Huostaanoton perusteeksi valittiin nyt jälkikäteen puutteelliset asumisolot. Nämä puutteet tulee lain mukaan korjata siten, että kunta järjestää perheelle paremman asunnon. Sen sijaan kunta irtisanoi perheen laittomasti ja asumisolot huononivat. Lain perusteluissa (HE 252/2006) sanotaan nimenomaisesti, ettei asumisolojen puutteet saa johtaa vanhempien ja lasten erottamiseen. Perhe sai lupauksen vuokrata hyväkuntoisen asunnon, mutta sosiaalitoimi katsoi olevansa oikeutettu hylkäämään sen, koska se ei ollut riittävän keskeisellä paikalla.
Lapset ovat selvästi traumatisoituneet sosiaalitoimen suorittamasta poisviennistä, minkä lastenkodin yksikön päällikkö on todistanut, ja he viihtyivät huonosti sijoituspaikassa. He saivat 28.3. jälkeen tavata vanhempiaan vain pari kertaa viikossa ja ainoastaan valvotusti. Vanhempia ei kuultu ennen tätä päätöstä. Myös oikeutta tavata tukihenkilöitä rajoitettiin. He eivät vankeutensa aikana voineet tavata ystäviään kuin joissain poikkeustapauksissa. Heidät riistettiin rutiineistaan ja heiltä puuttui mielekästä tekemistä, ja kotiopetus vaikeutui vakavasti. Sosiaalitoimen tarkoituksena oli hajottaa lapset sijoittamalla nuoremmat lapset jonnekin muualle. Pienet lapset vieraantuvat nopeasti vanhemmistaan ja sisaruksistaan tällaisissa olosuhteissa.
Rajoitustoimenpiteitä perusteltiin sillä, että se häiritsee yksikössä oleskelevaa kahdeksatta lasta (14-vuotias) ja että se häiritsi lasten rutiineja. Ilmeisesti kyseessä oli tekosyy. On vaikea ymmärtää, miten 14-vuotiasta voisi häiritä se, että muut lapset saavat ottaa vastaan vieraita. Mitään rutiineja ei ollut ja lapset kaipasivat jatkuvasti vanhempiaan.
Poliisi suoritti pian kiireellisen sijoituksen jälkeen kotietsinnän Karfin perheen kodissa, ja perusteeksi ilmoitettiin epäily törkeästä vapaudenriistosta ja törkeästä pahoinpitelystä. Se on ilmeisesti keksitty tekosyyksi päästä penkomaan perheen omaisuutta toivossa löytää jotain kompromittoivaa. Rikosepäilyltä puuttuu teokuvaus, ja siksi on mahdotonta löytää mitään vihjettä siitä, että kyseessä olisi jokin muu kuin mielivalta. Vanhempien on myös mahdotonta puolustautua syytöksiä vastaan. Nämä syytökset ovat äärimmäisen vakavia, koska niitä voidaan käyttää perheen vahingoittamiseen – mikä on juuri se, mitä on tapahtunut. Sosiaalitoimi vetosi näihin tukena suunnitelmiinsa ottaa lapset huostaan.
Poliisiratsauksen aikaan vesiputket olivat jäätyneet ja käytännön askareet vaikeutuivat siitä, että perheen auto oli käyttökelvoton. Ei ole ihme, että näytti siltä kuin lapset olisi pakotettu elämään kurjissa oloissa. Mutta viranomaiset olivat aiheuttaneet tämän tilanteen. Ne, jotka tuntevat vanhemmat, tietävät heidän olevan kunnollisia ja vastuullisia.
Antaakseen asialle legitimiteettiä sosiaalitoimi asetti asiantuntijaryhmän, joka antoi lausunnon Karfin perheestä, jossa esitettiin äärimmäisiä väitteitä perhedynamiikasta ja suositeltiin huostaanottoa määräämättömäksi ajaksi. Kukaan asiantuntijaryhmästä ei kuitenkaan ollut koskaan tavannut ketään perheestä. He lähtivät ennakkoluuloista ja sivuuttivat saatavilla olevan dokumentaation. Asiantuntijaryhmän lausunto on jotain epäpätevintä mitä olen nähnyt, ja siitä puuttuu tuntemus oikeuspsykiatristen tutkimusten pätevistä kriteereistä (ks. Ahlgrén-Rimpiläinen ym.: Oikeuspsykiatria, s. 198–206).
Asiantuntijaryhmä välitti sosiaalitoimen käsityksen, että lapset on otettava huostaan, koska vanhemmat eivät tule heitä vastaan suostumalla perhe-elämän yksityisyyden loukkaamiseen. Mutta huostaanotto saa lain mukaan tapahtua vain todetun vaaran vuoksi, mistä ei ole voitu esittää mitään viitteitä. Lain noudattamisen vaatiminen ei ole yhteistyöhaluttomuutta, vielä vähemmän lasten vaarantamista.
Vanhempien pelko sosiaalitoimea ja sen kätyrejä kohtaan kasvoi prosessin aikana. Häirintä aiheutti sen eristäytymisen, jota todistettavasti ei pitkään aikaan ollut. Tässä tilanteessa, kun heidän pahimmat pelkonsa toteutuivat, he päättivät vapauttaa lapset ja mennä maan alle. Tämä oli vakava virhe, mutta se ei olisi koskaan tapahtunut ilman törkeitä provokaatioita. Kyseessä on perhe, jolla on ongelmansa, mutta he eivät ole ansainneet tätä kohtelua.
Viranomaiset ovat pitkään häirinneet perhettä, altistaneet lapset traumoille, estäneet heidän opetustaan ja pitäneet heitä eristyksissä. Kaikki tämä on maksanut huikeita summia – yli 400 000 euroa – mikä kaikki menee todellisten avuntarvitsijoiden kustannuksella, jotka jäävät ilman sitä tukea, jota varten sosiaalitoimi on olemassa. Vaikka nyt yritetään kieltää se, on dokumentoitu että kotiopetus oli kynnyskysymys. Päiväkirjamerkinnät osoittavat myös, että uskonnolliset ennakkoluulot olivat mukana kuvassa. He tietävät toimineensa lainvastaisesti ja vaarantavansa seuraamuksia, ja siksi heillä on epätoivoinen tarve tuottaa viitteitä, jotka antavat vaikutelman, että heillä on ollut perusteet toiminnalleen. Siksi he pitivät asian auki loputtomiin lain vastaisesti, tekivät kaikkensa vääristelläkseen kaiken tiedon ja riistivät vanhemmilta heidän lapsensa. Koko tarina on syvästi traaginen esimerkki siitä, miten viranomaiset voivat ajaa perheen epätoivoon uskoen tekevänsä hyvää, miten virheet johtavat uusiin virheisiin ja oikeusturva menetetään sekä miten avuton on, kun asiat on päätetty etukäteen ja dokumentaatio sivuutetaan. Miten luottamusta ylläpidetään, kun toimitaan näin?
Joakim Förars, 17.6.25